Tävlingsskrock

I går spelade vi in ett poddavsnitt om tävling. Vi pratade om förberedelser både långt innan och nära inpå. Dessutom gav Anna bra tips inför meetings. Ett annat intressant ämne vi kom in på var skrock och vidskepelse.  Jag har läst mycket psykologi under min utbildning och har valt att specialisera mig på idrotts psykologi och mental träning. En intressant del jag kom in på när jag pluggade var just detta med skrock och ritualer hos idrottare. Detta är mer utbrett än många tror och förekommer också ofta inom elitidrotten. Idrottare som måste säga och göra saker i exakt samma ordning inför varje tävling för att få tur. Ryttare som inte vill säga tack, då det ger otur. Höjdhoppare som klappar igång sin publik för att komma i rätt sinnesstämning. Ja listan kan göras lång på olika egenheter vi idrottare har för oss innan eller under tävlingen.

Anna är fri från sådana knasigheter men jag har många egenheter i tävlingssammanhang. Detta trots att jag egentligen inte betraktar mig som en vidskeplig människa. Som ett exempel vill jag gärna låna med mig något till varje tävling. Det kan vara allt från en nummerlapp, ett spö eller ett par strumpor. Visst händer det ibland att jag inte har något lånat med mig och säkert går det lika bra sådana gånger men det känns lite extra bra när jag har med mig något lånat..

En annan märklig grej är att jag aldrig knoppar pannluggen på min häst. Jag knoppar alltid manen, men luggen får vara. Detta efter att det gått katastrofdåligt alla tre gånger jag valt att ha knopp i pannluggen på honom. Så nej till knopp i pannluggen för mig! Det känns skönt att veta att jag inte är ensam om detta med skrock och vidskepelse, jag är i gott sällskap av några av världens bästa idrottare!